Lördagskrönikan och matchtips söndag
Då var första dagen avklarad, i strålande solsken och under blå himmel.
Först ett stort tack till dagens matchvärdar som fick allt att flyta på alldeles utmärkt.
Låt mig sedan följa upp gårdagens matchtips.
Vi börjar med den Melcher-Claëssianska internuppgörelsen featuring Elsa Ö. Här var ju spaningen att de yngre förmågorna vid snart 20 års ålder borde ha tagit sig igenom den mentala barriär som i ungdomen står i vägen för att spöa farsan i tennis. Och samtidigt också morsan för den delen. Den inledande insatsen från juniorerna var emellertid högst tveksam. Wille och Elsa föreföll närmast tävla om vem som hade mest gummi i armen. Dubbelfel varvades med långsam arm och skott i skynket. Jack och Sara var emellertid iskalla, de kunde bara luta sig tillbaka och betrakta hur juniorerna trasslade till det för sig själva, upp till 5-2 och setbollar i 40-15. Sara bar för övrigt dagen till ära ett vulkanskydd på armbågen, som för en oinsatt Ljugänning lätt skulle kunde misstas för ett armbågsstöd. Det handlar i själva verket om ett så kallat Jack-stöd, ämnat att tillse att Jack inte skulle behöva vara den ende personen på banan klädd i neopren. Fint av dig Sara! Men här någonstans i 5-2 och set-bollar började det alltså vända. Juniorerna räddade tre setbollar och jobbade sig in i matchen. Gummit rann snabbt ur armen och slagen blev mer distinkta. Jack och Sara lyckades i och för sig ändå ta första set i tiebreak. I andra set var det dock ingen diskussion (6-3 till Elsa och WIlle), inte heller i MT 10-8. Tävlingledningen konstaterar att den hade helt rätt. Young eargerness defeated mature stamina. Även om vi möjligen skulle kunna ha förväntat oss, rent av begärt, lite mer action i armen från juniorerna!
Sedan följde då familjen Sandbergs entré i tävlingen som ju hade förutspåtts gå som smort. Men på andra sidan nät stod ju inte alls Mattsson och Stenberg som angavs, utan Josefin Karlsson och Ann Söderlund. Hur det kunde gå så fel i Tävlingsledningens arbete är svårt att svara på. Tävlingsledningen får här hänvisa till Peter Karlsson i Lau, och hans två mopsar. Men trots att det alltså inte ens var rätt par som spelade (enligt tipset) hade tävlingsledningen ändå i princip rätt. Helt otroligt träffsäkert måste jag säga som objektiv betraktare. Matchen blev precis som förutspåtts mycket jämn. I första set var Josefin och Ann det starkare paret. Stabilt baslinjespel varvades med distinkta volleys. Setet stängdes 6-1. I andra set började det svänga, i takt med att Louise och Boel spelade upp sig. Misstagen minskade och det var snart utjämnat efter 6-4. I MT tog Ann och Josefin initiativet och seglade ifrån till 10-2. En välspelad match som avgjordes i matchtiebreak, precis som Tävlingsledningen hade förutspått. Trots att Karlsson och hans mopsar hade varit inne och vevat.
Slutligen har vi då sluggerfestivalen i solnedgången. Denna tillställning skulle komma att föra tanken till seriefiguren Lucky Luke, ni vet han som drar snabbare än sin egen skugga. Lucky Lukes antagonister bröderna Dalton, nej förlåt, bröderna Schött, började gå loss redan under inbollningen, då Jocke satte en stenhård serve i pannan på sin bror. Det kan ju låta som en slumpmässig olyckshändelse, men den som spelar tennis vet att det är mycket sällan som det ges tillfälle att serva sin partner just i pannan. Detta då blicken (och därmed pannan) hos den spelare som inte servar typiskt sett är vänd mot nät – och från servaren – när serven slås. Vad Jocke Dalton emellertid hade listat ut var att just under inbollningen kan det uppstå ett tillfälle, exempelvis när partnern hämtar en boll i nät, då han exponerar sig mot en stenhård förstaserve mot pannan. Sagt och gjort, en möjlighet uppstod och Jocke grep tillfället. Denna start följdes sedan upp med att Arvid drog en forehand i bakhuvudet på Sam, varefter han satte en stenhård volley i bröstet på Jocke och Jocke sedan svarade med att serva Calle i ryggen så hårt han kunde. Allt detta innan det andra gamet var avslutat. Och utan att någon, trots uppmaning från Tävlingsledningen, bar hjälm. En närmast bisarr inledning på denna showdown i OK Corral. Till själva matchen då. Vi fick se en trevande start från båda paren. Möjligen påverkade av risken att bli vådaskjutna av sina partners. Själv började jag bli lite nervös då en frikväll på Smakrike hade erbjudits bröderna Schött om tipset skulle visa sig vara fel. I ställningen 3-3 och no-add skulle Ljugarns tennisnestor tillika SeedningsÖfverPrövningsDirektör, kliva in i rollen som coach till sina söner. Detta skulle få en helt matchavgörande betydelse. Distinkta direktiv avseende såväl det offensiva, som det defensiva spelet (fanns det ens ett sådant?) levererades genom nätet. Förvisso i strid med alla gällande regelverk men samtidigt per definition redan sanktionerat av SÖPD, så det får godtas. Dessa goda råd resulterade emellertid inte bara i att Calle och Jocke förlorade no-add-bollen i fråga, utan i tillägg därtill även samtliga efterföljande game i matchen, som alltså slutade 6-3, 6-0. Arvid och Sam går vidare som förutspåtts. Jocke och Calle sitter i skrivande stund på Brunan. Persa sitter i sin hammock och utvärderar sin förmedlade taktik.
Nu vänder vi blad och ser morgondagen an. Vad har vi då att se fram emot? Låt mig fresta med följande läckerbitar:
Den första matchen är svårtippad. Vi kallar den the Battle between Rage and Fear. På ena sidan – i mixed dubbel kl. 10:00 – står Hugo Mårtensson och Ella Vucetic. Hugo har en närmast oöverträffad förmåga att bli arg på banan. Mycket arg. Kommer han att kunna hålla i materialet? Kommer han att kunna vårda språket? Ellas uppgift, bortsett från att slå raka backhand winners, kommer vara som mental coach till Hugo, så att hans energi kanaliseras rätt. Kommer de då att kunna få ut sin fulla potential? På andra sidan nät står Annika Hogen och Leo Bergqvist. Här ska vi i stället fråga oss om Leos framåtanda och allmänt sett bekymmerslösa inställning kommer att balansera upp den slagrädsla (the fear) som brukar smyga sig in i Hogens arm när det hettar till. Det är två mycket komplext sammansatta par som ställs mot varandra. Tävlingsledningen tror att Hugo och Ella har en svag fördel. Hugo har mognat, han bör som läkarstudent kunna tygla sitt temperament och med Ellas hjälp lotsa fram paret till en seger.
Den andra matchen kan bli mycket underhållande. Klockan 13:00 har vi på ena sidan nät Kricke Beer tillsammans med sonen Elton i Generation Dubbel. Kricke, som annars mest synts till på plajan, på volleybollplanen och som DJ på Våfflan på onsdagarna, har ett mycket svagt track record i Ljugarn Open. I fjol blev det respass i första omgång i såväl A- som B-singel, samt i en hel rad med andra klasser. Tidigare år uppvisar ett liknande mönster. Elton å andra sidan, är en stadig tävlingsjunior som går från klarhet till klarhet. Under Ljugarn Open för barn häromveckan där Elton gjorde fina resultat hördes Kricke på bänken ställa sig frågan varför Elton alltid måste gå på bollen så hårt. Jo men ser du Kricke, det kan jag tala om för dig. Det handlar om genetik. Ärftlighet. Samt barns benägenhet att göra vad vuxna gör. Att härma sina förebilder. Efter att ha sett Eltons framsteg och i tillägg därtill Krickes upprepade men resultatlösa försök att ta sig vidare till andra omgång i Ljugarn Open genom att ständigt testa nya klasser och gång efter annan hämta nya bollrör i klubbhuset då bollarna "tagit slut", vill jag lämna ett råd: Skulle kanske Elton kunna coacha Kricke, snarare än tvärtom? Kan det vara ett vinnande koncept? Vi får se… På andra sidan nät står Camilla Mattsson och sonen Lukas. Dessa karaktäriseras av ett större lugn och en trygghet med bollen. Matchens utfall avgörs i Krickes huvud. Kommer han att acceptera sig underlägsen Elton på plan och lämna över ledarrollen till honom. Eller kommer han sätta returer i skynket och se på när Elton följer hans väg? Tävlingsledningen tror att Elton tar lead. Och att Beers går vidare till nästa omgång.
Slutligen har vi ett känt tema klockan 16:00 då Fabian Sjöholm ställs mot John BollJompa Andrén. Detta kan bli en favorit i repris, en favorit för Jompa dvs. Hela konceptet går under benämningen att Jompa någon. Eller översatt till engelska. To jomp someone. En mycket obehaglig upplevelse för motspelaren, som trots att han vet precis vad han har att vänta, ändå står hjälplös inför det oundvikliga utfallet. Fabian kommer med bra tryck och stabila slag från baslinjen, med nya fräscha bollar, flytta runt Andrén och styra matchen. Han blir komfortabel, gamen ringer i väg. Ofta både 4-0 och 5-0, kanske till och med ett blankt set. Sedan händer flera saker samtidigt. Det är varmt ute. Fuktigt i luften. Bollarna börjar bli lite sega. Fabian börjar tappa lite stuns i benen. Tempot går ned. Det enda som inte påverkas alls är Andrén. Och nu är Fabian fast fällan. Han börjar spela efter Andréns fiol. Plötsligt tappar han game, flera game. Setet blir jämt. Bolljompa tar setet tight och vi går in i matchtiebreak. Nu växer dessutom stressen och gummit rinner till hos Fabian. Vad är det som händer? Jo du Fabian, du är på väg att bli jompad. Fem minuter senare står Jompa, återigen, vid resultattavlan och noterar sin segerscore. Tävlingsledningen tror att det sker igen imorgon.
Det var allt för ikväll. Imorgon är det smockfullt schema från 09:00. Var på plats 15 minuter för matchstart. Kort inbollning, snabba sidbyten. Håll tiden, och serven!
Trevlig kväll önskar tävlingsledningen!