Tisdagskrönikan

God kväll!

Vinden börjar nu lägga sig och en skön kvällssol lyser upp Björkvallen. Jag sitter under en björk, medan spel pågår på alla banor. Publiken är involverad och följer matchernas spännande förlopp. Andreas von Pongracz springer fram och tillbaka mellan hungriga Ljugänningar och smörgåsgrillen. Sonen Axel frågar om jag vill träna lite ikväll inför singlarna imorgon, han har inte heller fått spela idag. Framför mig värmer Sophie och Christer Dahl upp med skumgummiboll vid mininätet, de ska snart gå in i mixedklassen. Christer har varit lite orolig för att det blir för många matcher nu när regnavbrott ställer till det i schemat, Sofie spelar ju två klasser. Jag hoppas att jag lyckas lugna honom med beskedet att vi planerar för en omgång per dag och klass, inte mer, och att finalerna nu planeras att spelas först söndag. Jag tillägger att jag själv - i en ålder som är tredubbel Sofies - ämnar spela vidare i fyra parallella klasser, hur det nu ska gå för min åldrande lekamen. Jag räknar med att Dr Ödla står redo i händelse av behov.

Precis som igår regnade förmiddagen bort. Banorna hann rakas rena tre gånger, för att sedan åter dränkas av nya skyfall, innan den fjärde insatsen gjorde susen. Under tiden hann vi ändra schemat ett par gånger, bland annat med följd att en del matcher fick flyttas fram till onsdag.

Det gäller att vara med lite på noterna när vädret växlar, något som Mattias Harring och Axel Björnstjerna genast visade gott prov på. Mattias fick lämna hängmattan i hast medan Axel fick ledigt med kort varsel av Jenny på Våfflan, för att hasta iväg till vallen och spela match.

Vi fick också tidigt se en spännande dubbel i B-klassen mellan å ena sidan Mulle och Dedde och å andra sidan Mattias och Mikael. Mulle och Dedde, förresten, heter de så eller vad är det för smeknamn? Ser de inte lite sjaviga ut om de ska kalla sig så? Ska man inte i alla fall ha kravatt i kragen? Åtminstone ska man inte figurera på bild i ABAB-vakt-kostym, det passar sig ju inte alls. Tyvärr var matchen för tuff för Mulle och Dedde. En analytiker på bänken lät förstå att Dedde är inne i något av en svacka. Med viss insyn kan jag intyga att så är fallet, samt därtill att ifrågavarande svacka har pågått sedan tidigt 90-tal. Dedde håller själv inte med, han menar att han gick in i tennissvackan redan 1985 och tillägger att han tyvärr ännu inte riktigt kan skönja ljuset i slutet av tunneln.

Dagen skulle också komma att bjuda på en lång rad av spännande damsinglar. Själv har jag tre singelspelande damer hemma i hushållet och som ni förstår ställer detta mycket långt gående krav på mig i rollen som vaktmästare i mitt eget hem, tillika materialförvaltare vad avser all form av idrottsutrustning.

Jag står på Björkvallen mitt i ett samtal om något helt annat med Emanuel och Lisa, när ovan nämnda tre damer med resoluta steg kliver fram i gemensam tropp. Vad de undrar, men så skarp ton att Emanuel och Lisa finner det för säkrast att träda tillbaka ett par steg, är hur jag har tänkt att de tre ska kunna spela samtidigt med bara två damracketar? Frågan är ju relevant, men en hållning kunde möjligen vara att spelarna själva kanske kunnat ha funderat på detta, kanske också lite tidigare än en timme före match? Det är ju ändå deras racketar så att säga. Men i detta fall förväntades alltså materialförvaltaren ta fullt ansvar för – samt med implicita hot om repressalier lösa – den uppkomna situationen. Nu är det lyckligtvis så att just denna materialförvaltare tänker inte bara ett, utan två, steg före, varför han, alltmedan konstapel Emanuel fick träda in för att lugna ned stämningen på platsen, fick sätta sig i bilen för att åka upp till Handels och hämta ut de två likadana kompletterande damracketar som han hade beställt i god tid, förutseende att något som detta skulle kunna komma att hända. Racketarna kunde sedan skyndsamt lämnas vidare till familjens Materialförvaltare JR, som med den av Materialförvaltare SR införskaffade strängningsmaskinen, snabbt kunde stränga upp racketarna i lagom tid – så kallad just in time delivery – till matchstart.

 Märta kunde så kliva in med en lika nysträngad som nyinförskaffad Wilson Clash 100, 295 gram, strängad med Luxillon Smart 22kg. (Jag skriver det här för att hon ska veta vad hon spelar med, i händelse av att hon någon gång skulle undra). På andra sidan nät stod en dam vid namn Eva Lindqvist från Västergarn, som måste vara klonad ur Bolljompas släkts urstamcell. Vad Märta än gjorde, hur hårt eller löst, högt eller lågt, kort eller långt, hon än slog, så puffades bollen tillbaka mitt i banan. ”Det krävs att man ska kunna slå bort bollen i en sådan match och innan man lär sig det, då får man nöja sig med några strö-game” konstaterade Märta direkt efter matchen i en snabb analys. Eva möter i nästa omgång Marika Hilldoff, som vann mot Felicia Hedström i Matchtiebreak. Ehhh…. Matchtiebreak, i A-singeln? Där spelar vi ju långt tredje set, men är tassen skakad så är tassen skakad, så lite svårt att ändra i efterhand.

Storasyster Ella spelade samtidigt på banan bredvid vad jag gissar kommer bli den längsta matchen i Ljugarn Open 2023. Ella tog första set mot Sara Wennerblom Birgander efter strålande spel. Sedan spelade Sara upp sig och efter att ha vunnit andra set gick Sara också upp till 5-1 i tredje set, varefter hon skulle serva för matchen. Vid 40-0 och tre matchbollar börja Ella ta sig samman. Hon räddade inte bara tre matchbollar, hon vann sedan också fyra raka game upp till 5-5. Olidligt spännande. Där tog det dock stopp för Ella och Sara kunde till slut, efter 2 timmar och 54 minuter, spela hem avgörande set med 7-5. Ellas sportklocka rekommenderade fyra dagars återhämtning, något som Sara bedömde var helt otillräckligt. Hon uppskattade snarare återhämtningsbehovet till fyra veckor.

Den tredje Clash-racketen hölls av frugan Sussi, som samtidigt tog sig an suveränen och fjolårsfinalisten Elsa Ödqvist. Sussis taktik var inför denna match klar. Eftersom Elsa har Gotlands bästa och hårdaste backhand, inberäknat även större delen av herrklasserna, skulle 90 procent av bollarna spelas mot Elsas forehand, som har sett betydligt svagare ut. Sussi spelade bra och höll sig till strategi, som fungerade bra upp till 3-3 i första set. Men vad ingen tänkte på, inte ens materialförvaltaren, var att om Elsa får slå 200 forehands, så blir de till slut ganska bra. Till och med väldigt bra. Med forehand-slagens tilltagande kvalitét gick matchen alltmer i Elsas favör, som till slut vann med de övertygande siffrorna 6-3, 6-1.

I tillägg till ovan tre damsingelinsatser i familjen spelade också familjens bonussommarbarn Julia Borgström singelmatch mot Maria Nathan, som hon redan hade besegrats av i dubbel tillsammans med Ella. Dags för revansch? Icke, Maria spelade stabilt hem matchen 6-3, 6-1.

Det blev alltså mycket skralt med singelvinster på damsidan hemma hos familjen Vucetic idag, trots insatserna från såväl spelare som materialförvaltare. Och ni förstår kanske varför jag sitter under björken och inte hemma på altanen med en kall Peroni i näven? Noll av fyra vinster i damsinglarna. Lyssna på det, det måste ju vara en materialfråga? Lite som när inte bara Charlotte Kalla, utan också resten av damlandsslaget, blir frånåkta av norskorna i utförslöpan på den klassiska distansen. Trycket stiger på vallachefen. Det är inte rimligt.

Man kan alltså likna rådande situation med att jag sitter och trycker i vallaboden och inte riktigt vågar komma ut. Möjligen får jag sova på bollsäckarna i förrådet, i bästa fall med en av Andreas grillade mackor i magen.

Vi ses imorgon, då blir det herrsinglar och herrdubblar i A-klasserna, och mycket annat, varmt välkomna!

Tävlingsledningen